Riket mellan rikena
Riket Elandoria kallas ibland för Riket mellan rikena. För i norr bakom bergskedjan Askebergen ligger Alvernas rike Mirelyra och i söder ner mot havet, i bergskedjan Draksköldarna ligger Dvärgarnas rike Isruna.
Landet har rikt med floder, sjöar och marken är bördig.
Mellan de två stora bergskedjorna ligger Elandoria som i en skyddad skål.
Här blåser inga isvindar och inga somrar bränner jorden torr.
I dalarna är luften mild året om, med dimma om morgnarna och vackra stjärnhimlar på natten.
Uppe i bergen ligger snön kvar året runt, vit och stilla som ett minne, men i byarna nedanför växlar årstiderna mest i färg, doft och stämning.
Våren känns i luften innan den syns.
Sommaren doftar av myntate och nyslaget gräs.
Hösten viskar i löven, och vintern… den kommer bara som ett lätt drag genom gränderna.
Utspritt som blommor på en sommaräng ligger byar utkastade i landskapet. Stadiga små stenhus med trädgårdar, omgivna av stenmurar och fruktträd.
Bönder, fiskare och bagare står för mycket av maten i landet och i byarna har folket utvecklat just det de är bra på. Som till exempel i byn Vinghult, där husen är byggde uppe i trädtopparna och är sammansatta med långa hängbroar. Dit når inte Skogstrollen eller Käftarbestarna. Där har man fårflockar som betar gräs från hustaken.
Där har byfolket utvecklat den lätta men starka vindullen. Det säljs över hela riket och används att sy kläder av. De passar utmärkt som skydd mot kyla, värme och regn men också mot att förlora riktningen i dimma eller tappa modet i ensamhet.
Och ingen gör så goda teer som folket i byn Lövhaven. Eller hackar fram finare gråglim för enkla speglar, än de i byn Askebotten.
Det finns resande folk, kringvandrande underhållare, handelsmän och historieberättare. Och varje by stoltserar med sitt eget värdshus där gäster kan äta och äta goda middagar med byfolk. Njuta av en vildsvinssoppa och nybakat bröd, det är inte illa.
Folket i Elandoria älskar sina högtider, de följer årstiderna och månens faser. De tre största är Vårbränning, Skördefrid och Stjärnljusnatt.
🔥 Vårbränning Eldens återkomst
När dagarna börjar dofta jord igen och träden glimmar av nytt ljus, tänder man i hela Elandoria vårbrasor, inte för att jaga bort mörker, utan för att väcka det som sover under marken.
Det är Vårbränningens tid, tiden då man bränner bort det gamla året och lämnar plats åt det nya.
Folk samlas vid eldarna och barnen har små papperslyktor som de får tända med en gnista från brasan, en gammal sed som kallas ”att bära eldens vänskap.”
Ungdomarna kastar gamla skor i elden, inte för tur, utan för att markera att man lämnar sina felsteg bakom sig.
När lågorna sjunker, samlas man och dansar ringdanser och de som kan, spelar instrument.
Ingen går hem förrän den sista glöden falnat. Då samlar byäldsten upp askan i en korg och nästa morgon strös den över trädgårdar och fält. Askan från det gamla året ger näring och väcker det nya till liv.
🌾 Skördefrid Ett stort tack till Jorden
När löven börjar gulna i kanterna och kvällarna doftar äpple och rök, kommer tiden för Skördefrid, den mest jordnära och stilla av alla Elandorias högtider.
Det är inte en fest för att fira arbete, utan för att låta jorden vila.
I tre dagar avstår man från att plöja, klippa, hugga eller ens plocka ett bär. Byarna täcks av flätade girlanger av halm och örter, och varje hushåll ställer ut en korg med skörd på trappan, inte som offer, utan som tack. Människor i behov får plocka skörd ur dessa korgar.
Man säger att under Skördefrid går marken på andningspaus.
De som lyssnar noga på natten kan höra ett svagt mummel under fötterna, som om rötterna pratar med varandra efter ett långt års slit. Skördefrid handlar inte om att äga jorden, utan om att minnas att man får låna den.
Barnen lär sig ramsan: “Gräv inte, riv inte, slit inte mer, jorden sover, låt henne se det du ger.”
🌟 Stjärnljusnatt när himlen ser oss
När årets mörkaste tid kommer samlas folk i Elandoria för att fira Stjärnljusnatten, kvällen då man säger att himlen öppnar ögonen.
Alla går ut när skymningen faller och samlas vid små brasor. Man sitter nära varandra, dricker varmt te och berättar historier om dem man saknar och om drömmar man vill uppnå.
När månskäran står högt tänder man stjärnlyktorna, små glasglober fyllda med ljusört och glimmjöl och låter dem sväva upp i nattluften.
Man tror att varje lykta bär med sig en tanke till någon man älskar, eller till himlen själv. Barnen får somna vid eldarna. Natten avslutas i stillhet.
Och när första fågeln ropar i gryningen, viskar man sin önskan till vinden, för den natten, säger man, lyssnar stjärnorna.
