Teolinda Avivi

Hera växte upp vid hovet som dotter till hovdamen Seraphine , en kvinna känd för sin skönhet och sitt obevekliga krav på perfektion. I deras hem talades det aldrig om känslor, bara om hållning, hy och hur ljuset föll rätt över kindbenen. Redan som barn lärde sig Hera att le, niga och glänsa, men inte att känna.

“Du ska bli hovets skönhetsalkemist!” förkunnade Seraphine, och Hera gladdes över att få sin framtid så tydligt utstakad.

Med moderns stöd och några vänliga gåvor (och mynt) till rätt lärare tog sig Hera in på den Högre Skolan, där hon valde inriktningen skönhetsalkemi.

Efter examen öppnade hon sin egen salong i Lucandria, Elyssia, en plats där magi mötte skönhet. Här kunde kunderna boka förvandlingsstunder, prova ungdomselixir och krämer som fick huden att glittra som morgondagg. Till och med drottningens hovdamer bar hennes dofter, och ryktet sade att man lämnade Elyssia minst fem år yngre och med ett mycket nöjt leende.

Hera blev känd, beundrad och rik. Men bakom de polerade speglarna kände hon ibland att något saknades som om all glans aldrig riktigt nådde ända in.

En vårdag gick Hera med ett bud till Örtasalarna, hjärtat av rikets läkekonst, där sjuka och skadade togs om hand. Där fanns stora trädgårdar under glas, med blommande örter och stilla magi. Hon skulle bara lämna en beställning av salva till en av läkarna.

Men när hon klev in genom porten möttes hon av doften av jord, honung och nykrossade blad och en helt annan sorts magi än den hon var van vid.

Hela dagen gick. Hon följde läkaren och träffade patienter som behövde hjälp.
När kvällen kom kände Hera en stark glädje och lätthet och något hon aldrig fått i sina salonger.
Mening.

Hon såg hur helarna arbetade med sina händer och med sina hjärtan. Magin där var tystare, men sannare.

Hon började återvända till Örtasalarna om nätterna. Först i smyg, med små ärenden. Sedan för att hjälpa till. Hon diskade skålar, rörde i brygder, lyssnade, lärde. Innan solen gick upp smög hon ut genom bakdörren, för att inte stöta på någon hon kände.

Till slut kunde hon inte hålla sig längre. Hon återvände till den Högre Skolan den här gången för att studera helande alkemi för kropp och själ. Hon hade hittat sitt kall, men höll det hemligt.

Det höll inte länge. Hennes mor, Seraphine, fick snart nys om saken.
”Helande?” fräste hon. ”Det är för tjänstefolk och gräsfläckar!” Du ska skapa skönhet, inte smuts.

Hera försökte göra sin mor nöjd. Hon återgick till de yttre brygderna och började arbeta på ett serum som skulle få håret att glöda i månljus.

Men hon blev slarvig driven av rastlöshet snarare än inspiration. Hon blandade för starka essenser, fel proportioner.
Brygden exploderade. Ångorna sved genom rummet och brände bort all livskraft i hennes hår. När Hera vaknade nästa morgon låg kudden täckt av mörka lockar. Hon var helt skallig.

Seraphine såg henne, drog efter andan och gick därifrån utan ett ord.
Hon bröt kontakten och återvände till hovet, som om dottern aldrig hade funnits.

Hera sökte tröst i arbetet. Hon tränade upp och överlät sedan sin salong Elyssia till sina medarbetare och flyttade helt till Örtasalarna.

På dagarna studerade hon, och på nätterna brann hon för att hjälpa de sjuka och svaga. Hon arbetade i tystnad, dag som natt, och skapade läkande elixir som ingen tidigare hade sett.

Hera fick slutligen titeln Alkemistmästare – en titel hon aldrig bett om, men som hon förtjänade mer än någon annan.

Under tiden förändrades världen runt henne.
Nya alkemister öppnade Upplevelsebutiker, storslagna salonger där människor drack brygder för att glänsa i blått till fest, eller förvandlas till änglatroll för en dag.

Det som en gång varit läkekonst hade blivit underhållning.

Efterfrågan växte, och Hera undervisade allt fler, men på ytlig nivå.
Hon lärde ut grunderna, men sällan helheten.

Med åren började något märkligt ske.
När Hera blev orolig eller osäker, svarade magin inifrån. Hennes utseende började förändras först långsamt, sedan allt snabbare.
Ung, gammal. Blond, mörk. Stor, liten.
Ju mer stressad hon blev, desto fortare växlade hon som om magin försökte gissa vem hon egentligen var.

Hennes kropp speglade kundernas och lärlingarnas önskningar.
När någon såg henne som vis blev hon gammal och grå.
När någon längtade efter skönhet blev hon ung och strålande.
Och när något kändes hotfullt, då fladdrade hennes gestalt.

Hera försökte hjälpa alla. Hon blandade droppar för mod, skönhet och glädje, men ju fler hon mötte, desto tydligare kände hon hur magin drog henne åt olika håll.

Hon undervisade allt mer motvilligt. Hennes hjärta fanns i Örtasalarna.