Den vita huvudstaden
Det sägs att Elandoria en gång hade två mäktiga byar: Solhammar, där solen alltid tycktes stanna lite längre på himlen, och Månvik, där natten var mild och floden lyste av stjärnljus.
Båda byarna ville bli rikets hjärta.
Solhammar byggde höga torn av vit sten för att visa sin styrka.
Månvik svarade med broar av glas och magi som glimmade i månljuset. Invånarna tävlade ständigt om allt från brödbak och bardpoesi till vem som hade flest magiker per invånare. Men den största striden gällde förstås huvudstadsfrågan. Riket delades av tvist, och marken själv började darra av deras kamp.
Drottning Elionora den Orubbliga tröttnade på all tävlan att hon stängde in sig i ett torn i tre veckor med bara sin brevduva, ett schackspel och ett magiskt pergament.
När hon klev ut igen hade hon fattat ett beslut:
Ingen av de två mäktiga byarna skulle få bli huvudstad.
Istället skulle den byggas på neutral mark, mitt i mellan Solhammar och Månvik, vid havet i den lilla byn Lucan som betyder ljus. Och huvudstaden skulle heta Lucandria, Ljusets stad. En plats där allt möttes, marken, havet, vinden och människornas drömmar.
Folk flyttade genast till Lucandria och hus och verkstäder växte upp som svampar ur marken. Stadens första stora byggnad blev Magistratet, den stora skolan för de som ville studera sin magi djupare. Där utbildas fortfarande lärare, domare, mynthållare, magistratvakter och många fler yrken. Allteftersom Lucandria växte blev både Solhammar och Månvik en del av staden.
De flesta tror att Lucandrias slott byggdes av människor, att det murades sten för sten av starka händer och kloka beslut.
Men de som lyssnar mellan regndropparna vet att sanningen är mycket märkligare.
När det var dags att börja bygga upp den nya huvudstaden sägs det att Drottning Elionora den Orubbliga kallade till sig rikets främsta kartografer, drakblodsgeologer och stensångare.
De fick ett enda uppdrag: att hitta en plats där jordens krafter möttes, där skulle en skatt finnas.
Efter många månader sökande fann de vad de kallade de fyra krafternas möte där sten, vatten, eld och luft flätas samman som trådar i ett osynligt nät.
Där, mitt i Elandoria, bland blommande kullar, fann de ett stenbrott som ingen lagt märke till förut. Stenen där var vit som salt, men tung som skuld. Den skimrade svagt i månljuset och var så hård att vanliga verktyg bara studsade tillbaka.
Men när två elever från Magistratet, en ung kvinna och hennes tvillingbror, båda med ovanligt starka krafter, rörde vid stenen med sina händer, öppnade den sig.
Där började slottets historia. Stenblocken behövde inte fraktas. De följde själva efter dem som kallade.
Därför bär varje vägg i slottet en ton, en viskning, från dem som hjälpte till att skapa det.
Slottet är inte målat vitt, det är vitt.
Stenen reflekterar ljuset på ett sätt som gör att byggnaden syns från alla håll, även när dimman ligger tung över kullarna. I folkmun kallas det månskimra-sten, och den finns bara här. Slottet byggdes på en höjd ovanför Lucandria, med utsikt åt alla väderstreck.
Än idag myllrar huvudstaden av liv, stolta invånare som har gjort sin lycka inom sitt skrå. Skickliga skomakare, bagare, alkemister och mynthållare. Varje år kommer hundratals med kringresande handelsmän, artister och nyfikna bybor och besöker Lucandria. Några stannar ett par dagar andra blir kvar hela livet.
