Materialbevarare av högsta rang och Fabians föräldrar.
I utkanten av byn Alkråk, där dimman möter mossan, en bra bit in i skogen bodde Isa och Teddy Grus, två av rikets mest passionerade materialbevarare. Deras uppdrag: att hitta, samla och sälja naturens märkligaste gåvor, från fjällande drakfjäll till dun från nattfåglar som ingen längre vågade nämna vid namn.
Isa var den kraft som fick allt att hända. Sprallig, varm, oförutsägbar och med en förmåga att få även de mest bångstyriga varelser att vilja samarbeta. Hennes svarta hår och stora bruna ögon gjorde att man nästan glömde hur farligt hennes jobb var… tills hon log och tände en eldformel på fingertoppen bara för att värma kvällsteet.
Teddy, däremot, var allt det motsatta, lugn, metodisk och lite förälskad i ordet “dokumentation”. Hans ljusa hår och långa smala figur stack ut bland byborna, men ingen kunde ifrågasätta hans skarpa sinne. Han visste exakt hur många hårstrån som satt på en draksvans, och kunde skilja en sandnymfs tår från en vanlig vattendroppe på tre sekunder.
Man utbildar sig till Materialbevarare på Magistratet i Lucandria, där ämnet ingår i Naturkonstlinjen. Studenterna lär sig allt om magiska och icke-magiska material: hur man känner igen dem, hanterar dem och framför allt, hur man bevarar deras kraft utan att skada naturen.
Det är ett yrke som kräver både precision och mod. För fältpraktiken innebär ofta: att smyga efter nattfåglar, att tappa tårar från moln (en uppgift som låter poetisk men är vansinnigt kall) och samla in hartser från skogsandar.
Materialbevarare måste vara oerhört försiktiga när de tar in hartser, för trädet måste ge sitt samtycke. De knackar tre gånger på stammen och säger den gamla formeln:
“Du som andas i bark och rot,
jag ber om en droppe av ditt minne.”
Under sista året brukar eleverna på Naturkonstlinjen arbeta tillsammans med Alkemistmästaren-Heras elever. Deras ämnen hänger ihop, båda handlar om att förstå och ta hand om naturens krafter.
Det var också under ett sådant samarbete, på ett forskningsläger uppe i Askebergen, som Isa och Teddy träffades för allra första gången.
Hon råkade tända eld på hans anteckningsbok (av misstag, förstås).
Han blev förtjust redan innan lågorna slocknade.
Om trädet då släpper ifrån sig en droppe, får man ta den. Om inte, bör man gå därifrån fort, för vissa skogsandar har mycket vass humor.
De flyttade ihop i Teddys stuga ute i skogen, i byn Alkråk. Efter en tid tillsammans kom lilla Fabian. Så lik sin mamma. Han fick växa upp bland burkar, böcker och fågelfjädrar. Isa bar honom på höften medan hon blandade brygder, och han lärde sig känna igen doften av eldte innan han kunde säga “mamma”.
Hon brukade låta honom röra vid ingredienserna, små bitar av magi som sprakade till mellan hans fingrar och skrattade varje gång han råkade nysa av glimmjöl. Det var Isa som först lärde Fabian att skriva i sin receptbok, och som smög in de mer “spännande” formlerna långt innan han var gammal nog. Teddy kallade honom ibland “lilla fältanteckningen” för varje dag med Fabian var som en ny upptäckt, oförutsägbar och nödvändig.
Det var en kall morgon, trots att våren hade börjat spira i dalarna.
Isa hade packat sin väska redan kvällen innan, fyllt den med kartor, burkar och sitt favoritförstoringsglas som Teddy hade slipat åt henne. Ett rykte hade nått Magistratet: ett bergatroll av ovanlig storlek hade setts nedanför Draksköldarna, och Isa kunde förstås inte låta bli.
Hon kysste Fabian på pannan, som hon alltid gjorde, och lovade att vara tillbaka innan fullmånen.
“Troll är långsamma, men jag är snabb,” sa hon och log.
“Och envis,” svarade Teddy, halvt leende, halvt orolig.
Sedan gick hon.
Dagarna blev till veckor.
Vädret slog om, och när vinden blåste ner från bergen, tyckte Fabian sig höra sin mammas röst i stormen. Teddy vandrade ut för att söka henne flera gånger, men fann bara spår uppe i bergen, söndertrasade rep, en bränd lykta, och mönster i stenen som ingen kunde tyda.
Efter det blev huset tystare och kallare. Och ibland, när Fabian låg vaken, kände han att väggarna nästan höll andan, som om själva huset väntade på att Isa skulle komma hem.
Men ingen kom.
När veckor blev till månader började folk viska. Men det var Magistratens sändebud som först slog fast att Isa troligen inte hade överlevt. De hade skickat väktare till Draksköldarna, men återvänt med tomma händer. “Ingen människa kan leva bland de bergen,” sa de, “inte ens Isa Grus.”
De behövde ett avslut. En förklaring. Och det enklaste var att kalla henne död.
Men i Alkråk spreds ryktena vidare som rök genom fönsterspringor.
Vissa sa att trollet hade ätit henne, andra att hon förvandlats till sten. Några påstod till och med att hon gått över till andarna, lockad av sin egen magi.
Teddy sa ingenting. Han bara stängde dörren till deras gamla laboratorium och hängde upp hennes lykta där inne.
Fabian frågade, gång på gång, men fick alltid samma svar:
“Hon är borta, Fabian. Hon kommer inte hem.”
