Mästaren i Liv och Död
Det började en vinterdag i en liten by vid sjön nära Askebergen. Xantippa var bara sju år när isen brast under hennes fötter. Hon föll genom vattnet, ner i mörkret och var borta i flera minuter. När de drog upp henne var hon livlös. Men till allas förvåning drog hon ett djupt, rosslande andetag.
Det var då hon såg Eo för första gången. Hennes alldeles egna hemliga vän, som bara hon kunde se.
Efter olyckan såg hon världen annorlunda. Ljuset kring människor skimrade, ibland varmt, ibland kallt. Hon kunde ana vem som snart skulle insjukna, vem som skulle bli med barn, vem som snart skulle stå i dörren och knacka på. De vuxna log åt hennes “fantasier”, tills de insåg att hon hade rätt, allt oftare.
När Xantippa blev tonåring växte gåvan. Synerna kom inte längre som glimtar, utan som hela bilder som fyllde hennes sinne. Hon såg vem som skulle bli kär, vem som skulle resa långt bort, och vem som hade en fara framför sig. Hon såg inte bara vad som skulle hända, utan hur det kändes.
Vänners skratt blandades med tårar. Hon kunde känna både deras lycka och deras sorg, långt innan de själva anade något.
Till en början var det spännande. Hon skrev ner sina syner, som om hon ville förstå sin egen framtid genom andras. Men snart började hon frukta det hon såg. Eo fanns alltid där som ett stilla stöd, han nickade när hon frågade, men höll henne tillbaka när hon ville varna någon. När synerna blev mörkare och hon insåg att vissa öden inte kunde förhindras, drog hon sig undan sina kamrater.
Med Eo vid sin sida lärde hon sig att se utan att förgås. Han visade henne hur man kunde läsa livets trådar utan att fastna i dem, och hur man kunde tala med döden utan att låta den flytta in.
Direkt efter skolan följde hon Eos råd och begav sig upp i Askebergen. Högt uppe bland molnen, på en klippavsats vid en glittrande bergssjö, låg ett stilla tempel uthugget ur berget självt. Där levde andra siare och drömtolkare, och bland dem fann Xantippa ro. Hon stannade i många år.
Nästa steg blev den Högre Skolan. Där studerade hon stjärntydning, kortläggning, kristallseende och mycket annat tills hon blev en siare. Hon lärde sig att förmedla sina syner med varsamhet, för att kunna trösta, vägleda och inge hopp.
Under många år tjänade Xantippa riket med sina gåvor. Under tiden började hennes kära vän Eo sakta blekna bort. En dag kallade hon på honom och frågade varför han inte längre kom. Hans svar var enkelt:
”Du behöver mig inte längre.”
Därefter blev Xantippa utvald till Mästare av Liv och död. Hon tog emot uppdraget med vördnad och undervisade nästa generation av siare under flera decennier.
När Eo lämnade henne för gott, gav han henne en sista gåva: halva hennes hår blev som hans, ljust och mjukt som månljus. Ett synligt minne av den vän som följt henne mellan liv och död.
Ibland saknar hon honom så att det känns som ett hål inuti, som ett eko av hans hand på hennes axel.
